Här kommer ett helt inlägg om mina underarmar.

För nästan ett decennium sedan var mina underarmar fulla med ärr. Inte pga att jag skar mig, utan för att jag lekte med vår katt Milo så vilt att han alltid rev mig ganska hårt. Det blödde och blev skorpor som sedan föll bort. Jag fick höra att folk trodde jag skar mig och att det inte var bra. Jag reflekterade aldrig för en minut på det. Jag brydde mig inte vad folk tänkte. Ärren störde mig inte ens.

För ett halvt deccenium sedan fick jag ett stort ärr på min högra underarm. Jag hade jobbat natt på Max och skulle i stressens hetta lyfta två pommeskorgar o tömma. Eftersom allt gick på rutin tänkte man inte över exakt allt man gjorde. Så när jag lyfter, springer o snurrar runt korgarna, glömmer jag bort att anstränga mig lika mycket med högerarmen som med den vänstra. Så jag tappar nästan pommeskorgen med högern. Men lyckas få tag i ringen i handtaget med några fingrar så den inte trillar mot golvet. Istället fick jag hela korgen vilande mot min underarm. Hade en tio gånger tio cm ruta med rutigt mönster på underarmen i flera år efter det. Folk frågade vad som hade hänt mig, jag brydde mig aldrig eller sörjde ärret. Den var ju bara där.

Idag har jag inga av dessa ärr kvar. De försvann med tiden. Helt. Inga spår efter katt eller Max-perioden.
Istället sitter jag här med två underarmar som ändå inte ser likadana ut just nu. Den ena är totalt hårfri medan den andra är som de normalt brukar vara. Ett resultat av lasern. Jag har aldrig varit missnöjd med min kroppsbehåring. Men nu ser jag e klar skillnad mellan armarna. Men är ändå nöjd och gladast med den "håriga" armen.

Jag har haft så många anledningar till att vara missnöjd med mina armar och inte våga visa dem. Men har ändå nästan alltid gått i kortarmat och inte brytt mig. Tidigare då jag identifierade mig själv som en person med låg självkänsla, hade jag aldrig kunnat se dessa tecken på inre styrka och comfort. Men nu minns jag vilken stark och trygg person jag varit även då människor uttryckt att jag kanske borde vara annat. Jag är stolt.

Sitter här i ett kolsvart vardagsrum och njuter av tystheten och lugnet här hemma. Alla sover och det enda jag ser är ljuset från trappfönstrena i huset mittemot. Jag tänker på förr. Inte för så längesedan...då jag och min då nyfunna vän Sawen, bestämde oss för att göra vårt liv lite roligare och startade Uppdragsbloggen. Vi la så sjukt mycket tid på den bloggen under en så kort tid. Knappa månaden bjöd vi på små roliga klipp. Vi bjöd på oss själva och jag saknar det jättemycket. För det där är en sida av mig som numera nästan bara kommer fram med Sawen. Det är inte många som är helt o.k med att vara på det där sättet. De flesta tycker lite lite lite inom sig att det är weird. Men inte vi.

Och av dessa tankar saknar jag Sawen så otroligt mycket just nu. Jag saknar helt enkelt det där.

Ska skriva en lista.
Ska skriva en lista till.
De ska pricka två olika sidor av mitt liv.
Sen ska jag följa de listorna.

Det kommer kräva att jag går under jorden lite.
Så det blir mindre vänner, mindre kontakt och mer jag.
Måste bli mer självcentrerad och verkligen tänka på mitt bästa långsiktigt.

Allt kommer ordna sig. Snart. Jag är på väg.
Förlåt i förväg till alla som kommer känna sig försummade av mig.

Det här med segregation kryper in överallt. Uppstår/finns i väldigt många tillfällen, men läggs inte nog med märke till. I fredags till exempel. Vi skulle äta på en restaurang. Den är inte speciellt fin. Dit går inga medelåldersgubbar med käpp o hatt. Hallå, vi är förbi det stadiet. Alla går dit.

Hur som haver...vi hade haft en del komplikationer med bokningen. De bokade om tiden för oss två ggr med anledningen att vi inte skulle få plats. Vi var där ändå tidigare, för ingen av oss kände för att äta en så pass tung middag så pass sent. Mer än halva restaurangen var tom.

Härifrån och ner kommer det finns bra många motargument till det jag skriver. Folk kan hänvisa till min negativa tolkning bland annat, men det är heller inte lätt att inte tolka händelsen så som jag gjorde i alla fall. Jag tänkte nämligen direkt att det rent ur ett service-perspektiv inte hade hänt att restaurangen nekat ett stort sällskap deras tidönskemål om bokning vid två tillfällen om inte namnet vore utländskt. Sen när vi väl kommer in då placerar de oss för oss själva i en helt tom del av restaurangen. Så vi sitter för oss själva och de andra gästerna sitter för sig. Folk tittade på oss när vi gick in och även när vi satt vid våra bord. Det kändes inte så bra. Inga av de andra gästerna såg i alla fall utländska ut, vad jag såg.

Varför ses inte de tillfällena som bidrag till segregationen i Malmö?
Varför ses det som integration när tio svenskar sitter på middag och har bjudit dit en utländsk person som någon av dem känner? Varför ska minsta lilla tecken på något positivt påpekas och märkas, medan flera tecken på det negativa får ske utan ett blinkningstillfälle att bli erkända?

Ju äldre jag blir desto mer lägger jag märke till hur annorlunda olika människor är gentemot mig ensam som individid och mig i grupp beroende på om jag är i sällskap av etniskasvenskar eller ickeetnisktsvenska personer. And... I don't like these things appearing. Varför? För de leder till fientlighetskänsla inom mig som gör att jag vill dra mig undan sådana situationer. Alltså jag stjälper mig själv och andra som mig, för att jag då bidrar till segregationen själv.

Somnade igår med en blöt kudde av alla tårar. Det var förvånansvärt längesen jag grät innan jag somnade, med tanke på att omständigheterna är uppbyggda för att jag ska ha alla förutsättningar till att gråta var kväll. Men jag gör inte det. Men då och då samlas allt inom mig och kommer ut. Jag kände mig patetisk när jag låg där o grät. För runt omkring mig har mer eller mindre ALLA det svårt. Varför ska jag då ligga där o gråta?

För jag har ingen ork kvar. Det finns ingen kämparglöd inom mig just nu. Hela dagen hemma har tårarna sipprat ut. Jag läser lite, gråter lite, diskar lite, gråter lite, pratar i telefon lite, gråter lite. Det gör ont och det onda måste komma ut. Det handlar inte längre bara om att jag blev dumpad. Det handlar inte om att sakna honom. Det handlar om så mycket mer.

Skolångest, för mitt dåliga mående hindrar mig från att plugga. Jag får ingen ro till att läsa. Får ingen ro till ro ens. Kan inte bara ligga o fräscha till hjärnan med något skönlitterärt. Det är hela tiden turbulens runt mig. Jag är stressad. Inför skola, inför flytt, inför all pappersarbete, inför målning av lägenhet, packandet, inför helgen som bjuder på besök och trevligheter. Jag är stressad över allt.

Det kokar inom mig. En sprängladdning byggs upp av oro och stress. Jag behöver höra att det kommer ordna sig, men när jag hör de orden känns de som rena lögnen. Hur ska detta ordna sig? Hur ska jag kunna göra bra ifrån mig?

Javisst kan flytten i princip inte gå fel.
Visst behöver inte lägenheten målas om just nu!
Visst måste jag inte gå ut och träffa människor just denna helgen o spendera pengar.
Men samtidigt så kommer jag göra allt det ovannämnda.
Samtidigt som jag känner mig ensam, lämnad och ärrad av den som skulle stötta mig mest utöver familjen.
Samtidigt som jag var dag har dåligt samvete och tvivlar på min roll för Simone.
Samtidigt som jag måste förstå skolan och läsa in allt till tentan.

OM JAG INTE KLARAR DENNA TERMINEN FINNS DET INGEN ANDRA CHANS!!!
Det här ÄR min andra chans. Det här ÄR det enda som inte får gå fel. Det här ÄR det enda som skrämmer mig något enormt i allt annat.

Jag blir hellre dumpad tre gånger om av samma person inom loppet av en vecka bara jag vet att jag kommer klara denna terminen.

Fan vad jag är rädd. Fan vad jag känner mig värdelös och okapabel till att klara detta. Trots att det långt ner inom mig finns en Samira som vet att jag kommer fixa det, med att kämpa lite. Men orkar jag?! Finns det styrka?

Jag måste komma upp från avgrunden. Finns inte något här att göra längre. Inget. Ingen. Eko.

Från och med nu finns inte du längre.

Nu är det annorlunda. För den där rösten inom mig som inte längre känner igen den här patetiska snörvlande Samiran, den börjar bli för stark. Nu är det nog med självömkan och förhoppning om andra personers val. Nu är det skrivet i sten att du är okapabel till det jag ser som en mänsklig handling.

Det är över, för alltid. Något bättre, något nytt, något som är menat för mig väntar där ute. Och den personen, den personen kommer inte behöva anstränga ihjäl sig för att kunna handskas med mig. Det kommer göra så att vi får mer tid över till att faktiskt ha kul ihop. Och en sak vet jag säkert. Att honom kommer jag också kunna ha Star Wars-kvällar med. =)

Jag orkar inte det här skitet. Hela denna dagen har varit bra. Jag var seg, men orkade städa o tvätta o leva livet. Träffade en vän och mådde skitbra. Pratade med Sawen och mådde skitbra. Sen gjorde jag misstaget att börja läsa gamla inlägg. Jag blev glad först, men sen började tårarna spruta. Jag glömde helt bort att det finns en del av mitt liv som jag aldrig trodde skulle krossa mitt hjärta när jag läser om det.

Min besvikelse är enorm. Jag kommer aldrig förstå varför någon människa struntar i en annan som den älskar bara på grund av EN enda sak. Det är så omoget och fegt att jag vill ärligt talat slå någon. Banka någons huvud i en vägg. Men ändå vet jag att inget, inte någon, inte en händelse kan få den personen att inse vilket stort misstag denne begår.

Du är helt vilsen som inte kan tänka klart. Du är helt enkelt inne i någon dimma som bidrar till att både du och jag förlorar en jävla massa glädje som vi aldrig kan få igen på annat vis. Jag är så jävla arg på dig, så det finns inte. För vem som helst kan vara så ignorant och dum. Men fan inte du. Du är fan smart, jag trodde det i alla fall. Jag är så arg att jag inte ens vet vart jag ska bli av. Fy fan för vad du gjort! Fy fan för hur du inte kunde vara mogen. Skärp dig för helvete för din egen skull i framtiden. Orka!!!

---

Behövde bara ordbajsa ut helvetet från mig.

Oavsett vardag och olika hinder önskar vi alla oss någonting alltid.
Det är alltid något som faktiskt kan bli bättre. Vissa önskningar är tillfälliga medan vissa är grundläggande och några helt andra är av lyxvarianten.

En del personer glömmer kanske emellanåt vad det är de önskar sig. Ibland glömmer vi att vår dröm, vår önskan kan komma men tillföra andra faktorer som inte är enkla med sig. Själv tycker jag att små hinder är värda det slutgiltiga.

Jag önskar att mina älskade ska kunna se allt det fina så som jag gör.
Jag önskar att de ska kunna se det negativa, det plågsamma och må dåligt likt jag, men av empati och självkännedom.
Jag önskar också att det sedan kunde klarna för dem att det positiva alltid väger tyngre.
Jag önskar att vi alla kunde vara varandras förstoringglas för att visa de där bra sakerna för varandra genom glaset då vår egen syn sviker oss i bedrövelse.

Jag önskar att alla kunde känna äkta lycka med jämna mellanrum, tillräckligt för att inte må dåligt när dalarna genomlids.

Jag hatar mig själv för att jag varenda dag, varenda timme, minut och sekund hoppas på att Erik ska höra av sig. Jag hatar det för att det för varje dag, timme, minut och sekund känns mer och mer osannolikt.

Fan vad jag saknar honom. Att prata, att se filmer, att kramas, att bara vara. Se honom skratta åt mig, skratta åt honom. Fan.

Vet inte ens om det är smart att outta mitt liv så här på bloggen eller ej. Men jag gör det ändå.

Ibland är det så extremt svårt att se ljust på framtiden. Men det enda som fungerar är att ständigt påminna sig om det positiva. Här hade texten kunnat sluta upphöra. För de första två meningarna är sanningen. Men sanningen innehåller även en massa andra faktorer. Rädsla i olika former. Min rädsla. Rädslan att saker inte kommer lösa sig till det jag anser är det bästa.

Söndag
Mardrömmar är något som har en otrolig makt över mig. Jag kan ha en dålig dröm och vakna nere och ha en förstörd dag framför mig. Men nu på senare tid har jag istället för att hålla det inom mig sagt det till Erik, när det hänt. Fastän det för de flesta kanske är obegripligt hur någon kan vara ledsen eller nere på grund av en dröm, så verkar det som att han förstår mig, eller rättare sagt accepterar. Så igår när jag vaknade ledsen på grund av en dröm trodde jag att dagen skulle bli förstörd. Men den blev istället mysig.

Efter segande halva dagen promenerade jag och Erik bort till våra vallokaler och röstade. Sedan blev det mat inne i stan och film här hemma. Resten av kvällen såg vi på valvakan, som två pensionärer. Jag älskade det. Prata, bolla tankar, spy skit över vissa, berömma andra. När det var över och klart promenerade vi bort till honom. Satt och pratade en timme på hans balkong mitt i natten och var åter här hemma några timmar efter midnatt.

När vi skulle sova nämnde Erik det där. Det där som han nämnt med lite jämna mellanrum sen 1-2 månader tillbaka. Jag skulle få en present. Det var mycket hemlighetsmakerier kring den här presenten. Oklart när jag skulle få den och inga ledtrådar fick jag heller. Förrän natten till idag. Men det var inga vidare ledtrådar...

---

Måndag
Imorse vaknade jag och la mig på soffan med Änglar o demoner. Efter nån timme vaknade Erik och jag märkte att han var väldigt glad och angelägen om att få veta exakt när jag skulle hämta Simone. När jag sa "snart" pushade han o sa att jag var världens segaste. Jag brydde mig inte speciellt om det. När jag föreslog att vi skulle åka tillsammans eller promenera in till stan vägrade han. Han skulle stanna här hemma. Fast han brukar alltid gå hem och ta det lugnt och duscha. Jaha. Inget märkvärdigt tänkte jag och åkte iväg. På väg ut ur hissen insåg jag att jag hade glömt en sak och åkte upp igen. Då lät han nästan lite upprörd och undrade vad jag gjorde hemma igen...och iväg for jag.

Nycklarna hade jag lämnat hemma så när jag och Simone kom hem ringde vi på porttelefonen. Han öppnade och vi åkte upp med hissen. Dörren var låst till lägenheten. Jag plingar på och samtidigt öppnas dörren. Där står Erna!!! Min absolut bästa vän, hennes lillasyster och en Erik med kameran upptryckt i mitt huvud.

Det finns inte ord som kan beskriva min förvåning och den underbara känslan. Jag kramade Erna jättelänge och började nästan gråta. Sen kastade jag mig på Erik för jag förstod direkt att det var min present!

Man kan säga att jag är älskad och att mina nära verkligen bryr sig om mig. Tack ni två! Ni gjorde mitt liv bättre idag.

Något jag gärna hade överlåtit till någon annan är att klura ut varför jag har ett så absurt komplicerat kontrollbehov. Det är inte så att jag måste ha kontroll över allt. Utan bara över många saker, som i många fall inte följer någon speciell logik.

Efter mycket analyserande och tänkande har jag kommit fram till att mina kontrollbehov begränsar mig och spär på min rädsla. Rädslan är att bli ensam, lämnad, övergiven. Att bli rejected helt enkelt. Inte vara omtyckt. Men sen har jag de kontrollbehoven som inte rör det alls. Behoven att veta vad som ska ske kommande dag. Det behovet är som störst de veckor jag har Simone. Min egen analys lyder följande: Jag klarar inte av att vara avslappnad och låta dagen ske av sig själv när jag har ansvar över Simone själv. Jag litar inte på mig själv till hundra. Den dåliga självkänslan spökar. Ensam förälder? Jag? Dömt att misslyckas, skriker tankarna. Men sen så fort jag spenderar dagen med någon så försvinner de tankarna. Som om det lugnar mig att någon är där, fall jag skulle misslyckas där på direkten.

Det är hur som helst hämmande att vara fängslad av dessa känslor. Rädslan och osäkerheten är värst. För varje morgon vaknar jag med tanken att allt kommer gå som smort. Men sen efter en timme kan jag vara ett vrak och tänka alla möjliga sorters dåliga tankar. Börja gråta. Vara rädd och tänka att jag hellre ska låta bli att göra något. För gör man ingenting kan man inte misslyckas. Men sen å andra sidan kan man ju undra om man inte är misslyckad då. Man är i alla fall inte sitt bästa jag.

---

Allt detta skrivet för att jag just idag hade en extrem sådan dag, enligt beskrivningen ovan. Men dagen blev bra ändå.
Vi åt på stan, var på lekplatsen och kom hem för 40 minuter sedan. Dottern är duschad och redo för bingen. Hon är glad. Det är svårt att inse det för mig, många gånger. Det gör ont i själen att jag tvivlar på min dotters kärlek till mig. Jag skäms och borde få en smäll för var gång jag tänker så.

Men dagen har varit skön.